Juletid

Önskar bara att allt kunde vara lite lättare ibland. När livet piskar mot kinden som en isande vintervind är det svårt att le tillbaka. Det finns så mycket att vara lycklig över, men ibland är det svårt att se, när det som snurrar i huvudet är allt som är skit. Det är snart jul och allt jag kan tänka på att den kommer att firas utan min familj. Eftersom pappa har lämnat jordelivet, och mamma inte visar någon som helst antydan till att vilja leva sitt så blir det genast lite svårare att njuta av familjetraditioner. Mina syskon kommer att fira jul på sina egna håll och alla gamla i min släkt har även dem lämnat jorden. Eller man kanske skulle säga att de ligger i den? Det är så jävla svårt att fokusera på rätt saker när hjärtat brister och tårarna rinner ner för min kind.

Det är så svårt att inte vara fylld av avund när Emils familj är så "hel". Jag menar inte att jag önskar honom olycka. Det är bara så tråkigt att han, men inte jag kan gå hem till sina föräldrar och hälsa på. Ringa till sin pappa och fråga om råd, och att han har er mamma som bryr sig om honom. Att hans pappa kan hjälpa oss med huset, men inte min. Om vi får barn att hans mamma och pappa kan få bli farföräldrar men min pappa kommer aldrig få träffa våra barn. Jag har alltid haft en liten bild i mitt huvud om hur det skulle vara att få barn och hur fint det skulle vara när mina föräldrar kom för att hälsa på och beskåda miraklet. Det kommer aldrig ske i mitt fall.

Tur är att Emil och hans familj ger mig kärlek, men det räcker inte hela vägen när det blåser kallt!