Ett hundliv

När jag var liten, ville jag inget hellre än att få ett husdjur. Vi kunde inte ha för mamma var allergisk. När vi flyttade ut på landet tänkte mina föräldrar att vi kunde testa med katt. En katt är ute mycket och så länge de inte var i sovrummet så skulle det nog gå bra. Vi hämtade hem två ursöta kattungar i maj 1997. Den ena var svartvit och korthårig och den andra gråspräcklig och långhårig. Det var så mysigt att äntligen ha djur.

Sen fick vi en massa kattungar och kaniner, det var som vi aldrig varit utan djur. Vi tog igen alla år utan djur i ett nafs.

Idag har Emil och jag två hundar, och jag kunde nog aldrig föreställa mig själv som en hundmänniska för några år sen. Nu då? Skulle aldrig kunna föreställa mig hur det är att leva utan hund. Charlie (bilden) har vi haft nästan lika länge som Emil och jag hängt ihop (5 år), utan honom skulle vi känna oss vilsna. Elsa kom först förra vintern och har tagit en självklar plats i vår familj som prinsessa.

Emil går och längtar efter katt, jag kan på rak arm säga att det gör inte jag. Från att en gång varit självklar kattmänniska är jag nu en renodlad hundmänniska. Idag är mitt val enkelt. Hunden är människans bästa vän. Även om jag ibland vill lägga ut dom på för en billig peng på annons, men det är ju endast i stundens hetta och sekunden senare har jag dåligt samvete att tanken ens blev tänkt.

Skulle hellre tänka mig ett gäng höns.